Det var svårt att inte bli fascinerad.
När AI-bilder började dyka upp överallt – i flöden, i annonser, i sociala medier – och plötsligt kunde vem som helst skapa bilder som såg helt perfekta ut. Nästan overkliga. Du kunde ta en enkel bild med mobilen och förvandla den till något som såg ut som ett professionellt porträtt.
Och ja – det är imponerande.
Jag använder själv AI varje dag, framför allt i text och idéarbete. Det är ett fantastiskt verktyg och en resurs som verkligen öppnar upp nya möjligheter.
Men när det kommer till bilder… så är det lite mer komplext.
Det finns fortfarande ganska få tydliga regleringar kring AI-bilder, och mycket är under utveckling. En viktig sak att känna till är att rättigheter kring AI-genererade bilder inte alltid är lika tydliga som vid traditionell fotografering. I många fall får du använda bilder du skapar – men skyddet är ofta svagare, och i vissa fall kan liknande bilder skapas av andra med samma eller liknande instruktioner.
Och själva grunden i AI är också värd att förstå.
AI “skapar” inte på samma sätt som en människa. Den är tränad på enorma mängder befintligt material och sätter ihop mönster, uttryck och stilar till något nytt. Det är där det finns en pågående diskussion – kring upphovsrätt, ägande och vad som egentligen är original.
Det är ett område som med största sannolikhet kommer förändras framöver.
Som fotograf var det nog många som tänkte:
“Okej… är det här slutet nu?”
Men vet du vad jag upplever?
Det motsatta.
Jag upplever att fler och fler börjar längta efter något som känns på riktigt.
Efter alla perfekta bilder – där allt sitter, ljuset är exakt rätt och inget skaver – så börjar man kanske sakna det som inte går att skapa med ett kommando.
Det genuina.
Det som händer mellan människor.
Ett skratt som inte var planerat.
En blick som bara uppstår i stunden.
Det går inte att “prompta” fram.
Och särskilt inte om du driver ett företag och vill visa din verksamhet, din personal eller det du faktiskt erbjuder. För där handlar det inte bara om att bilden ska vara snygg – utan att den ska vara trovärdig.
Att den ska kännas sann.
Det betyder inte att AI är fel.
Tvärtom – jag tror absolut att det finns en plats för AI även i bild. Som komplement. Som ett verktyg.
Men jag tror inte att det ersätter det mänskliga.
Snarare tror jag att vi är på väg mot en balans.
Där AI får stå för det kreativa, det snabba, det konceptuella – och där riktiga bilder får stå för det som känns, det som bygger förtroende och det som faktiskt visar verkligheten.
För i slutändan är det ofta det vi söker.
Något vi kan känna igen oss i.
Något vi kan lita på.
Något som är på riktigt.
