Över en fika berättar min vän om sin för tidigt födda son.

Vi har känt varandra i många år men ändå vet man inte allt. Jag blev berörd när jag hörde Martina berätta om dagen hon födde sin son för tidigt, hennes känslor och tankar och tiden efter det. Här kommer hennes historia.

Laila Vestlie

För några år sedan i Lissabon...

-Du måste slappna av! Slappna av! 

Doktorn försökte lirka in ultraljudsstaven längre in i mig. Det gjorde ont och jag var rädd. Nu borde jag ha gått på planet som skulle ta mig till Sverige och mamma. Istället låg jag här på en brits och blev undersökt av en brysk manlig läkare i Portugal. Och jag kunde inte slappna av mer. Till slut undersökte doktorn mig med fingrarna och insåg att mitt barns huvud befann sig så långt ner att ultraljudsstaven faktiskt inte gick att föra in djupare. Bäbisen ville komma ut. Nu. 

I fyra dagar låg jag på CUF i Lissabon och försökte hålla in mitt barn i min kropp. Där det var meningen han skulle växa sig stor och stark i ca 10 veckor till. Men kl 23 på dag fyra så gick det inte längre och det bestämdes att nästa dag skulle det bli förlossning. Jag vet inte om mitt vatten gick. Eller om det var blod. Men jag vet att det plötsligt var blött i sängen och det var rött när jag kollade. Jag var så rädd och ensam i mitt sjukhusrum. Min man sov hemma i lägenheten den natten.

Jag minns inte om någon sa efteråt om det var vattnet eller blod. 

Jag minns att ingen frågade mig om jag ville ha smärtlindring; jag fick allt dom hade ändå. 

Jag minns att sköterskorna va snälla och doktorn en äldre kvinna med massor av erfarenhet. 

Jag minns att efter att dom klippt upp mitt allra privataste ställe, så krystade jag en gång och så kom vårt barn ut. Jag såg en liten, liten blå fot innan dom tog honom. 

Jag minns den kärlek som jag kände mellan mig och min man. Och att jag visste att nu skulle jag inte få se mitt barn på ett tag. 

Efter att jag blivit sydd rullades jag tillbaka till mitt rum och det enda jag ville ha va McDonalds hamburgare. Det var det enda jag kunde fokusera på. Mitt barn låg i en kuvös i en annan del av sjukhuset och levde. Själv var jag hungrig och trött. Och avtrubbad. 

Ungefär fyra timmar efter förlossningen fick jag se min son för första gången. Han var liten som en fågelunge och låg i en täckt kuvös med sladdar och slangar kopplade till sin lilla kropp.  

Jag tror inte jag kände något speciellt. För hur kunde detta vara mitt barn? Hur visste jag det? Att det verkligen var han… Jag hade stängt av mina djupare känslor för att överleva. 

Jag fick sträcka in min hand genom ett hål i kuvösens vägg och ta på honom. Hans hud var så tunn, tänk om han gick sönder när jag va när honom? Min hand kunde täckta hans bröstkorg och mage. 38 cm bäbis. 1,3 kg. Jag var glad men tom på samma gång. 

Jag kände så lite. Gick omkring och var trött och det var så varmt i rummet på neotal där kuvösen fanns. Jag ville inte stanna länge, min man ville aldrig gå därifrån. 

När Charlie var fyra dagar gammal så fick jag hålla honom för första gången. Hud mot hud innanför min tröja. Tätt, tätt mot min egen hud och trots slangar och sladdar så plötsligt kände jag det; tillhörigheten och bandet. Det som slitits av, ryckts bort, klippts itu så plötsligt. Jag ville aldrig gå därifrån. Jag satt timme efter timme med mitt barn instoppat vid mitt hjärta. Och den ravin som funnits där i så många dagar fylldes av kärlek och mening. 

Hud mot hud. Timme efter timme blev till 8 veckor och tillslut fick vi ta med oss vår lille son hem. Hud mot hud i månader efter det fast hemma i soffan. Det var så vi läkte ihop han och jag. Jag läker nog fortfarande trots att det snart gått 12 år. Jag vill ibland gå tillbaka till den tiden och få känna hans hud mot min. Den där känslan av att vi hörde ihop på ett sätt som är obeskrivligt. Jag vill fortfarande kunna få honom att må bra på det naturliga och okomplicerade sättet. Nu nöjer jag mig med att han fortfarande vill hålla min hand ibland.