Kritiska vecka 6
Äntligen fick vi ett plus på stickan. Första försöket med IVF-behandling men flera års försök på naturlig väg. Aldrig, aldrig hade det blivit ens en skymt av ett plus men nu helt plötsligt så bara plusset fanns. Det var den 1 april.
Till Sahlgrenska åkte vi på många besök. Allt ifrån hormonbehandling och undersökningar. I en tid då man upplevde att ALLA omkring blev med barn hur lätt som helst så bar vi på en sorg att det miraklet aldrig hände oss. Men så många par som var i samma situation märkte vi när åkte på första undersökningen. Eller nej, det var faktiskt ett informationsmöte för kanske 20 par. Vi kom som i en flock och alla var tysta och bar på en sorg.
Det var en sådan lättnad att känna och veta att man inte var ensam om sin sorg. Att bli med barn är ingen självklarhet. Även fast man gått i många år tänkt och känt att det är något fel på en. De hittade inga fel innan på oss och på Sahlgrenska undersökte de inte heller vad felet kunde bero på utan man startade behandlingen direkt. För det är mer kostnadseffektivt.
Första försöket och de lyckades - vi blev gravida! Lyckan var total fast också väldigt märklig. Kan det verkligen vara sant?
Jag tror det var kring vecka 7 eller 8 som vi fick gå på ultraljud. Det ingick i behandlingen att man gör en ultraljudsundersökningen mycket tidigare. Jag minns det än idag när vi satt i väntrummet. Förväntan. Nu skulle man förstå och ta in att man var gravid. Jag mådde bra.
Men - så kom den kommentaren väl inne i rummet när vi gjorde ultraljudsundersökningen. "Vi kan inte se att hjärtat slå, tyvärr" Va? Den lilla prickan på skärmen som skulle vara ett tidigt foster, finns det inget litet hjärtljud där?
Nej, efter alla år med att kämpa och efter att ha genomgått hormonbehandling och mått skit på rens svenska - så blev vi helt förkrossade och chockade när vi fick detta besked. Jag mådde ju bra. Jag hade inte blött eller haft ont. Jag mådde ju bra.
Jag minns inte exakt vad som hände efter den undersökningen. Men vid samma besök tror jag att vi fick prata med en läkare eller sköterska direkt. Jag skulle ta en tablett för att framkalla ett missfall. Jag fick tabletter och enormt stora bindor. Åkte hem, tog tabletten och jag tror att kroppen började stöta ut fostret efter några timmar.
Det var hemskt, fruktansvärt hemskt. Vi åkte ju ned den morgonen med glädje och förväntan och nu låg jag i sängen med enorma smärtor.
Den här historien är inte tänkt att skrämma eller väcka oro. På Sahlgrenska förklarade de missfallet med att vecka 6 är en kritisk vecka för att hjärtat ska då börja slå. Det var antagligen det som hände.
Vi gjorde ett andra försök med IVF och det blev även där blev det ett pluss. Denna gång fick jag en högre dos med hormoner för att kunna behålla barnet och det fungerade helt fantastiskt bra. Och idag har vi vår underbara fina dotter som vi älskar mest i hela världen. Vi är så tacksamma.
Den här erfarenheten har så klart påverkat mig starkt och det är också en av anledningarna till varför jag tycket det är så vackert och viktigt att fota andras graviditeter. Att föreviga en tid som verkligen är ett mirakel. Jag blir berörd varje gång jag får förtroendet från andra kvinnor att fota deras fina magar.
Tack .
