Gästblogg
Laila Vestlie
Vi träffades över en fika för att ta foton för denna gästblogg. Jénys berättelse hade jag redan fått äran att ta del utav innan och hela fikastunden var en varm och härlig stund där både mamma mår bra idag och inte minst pigga och underbara Nelson.
För denna historia som Jény valt att dela med sig kan verka mycket skrämmande men alla mår bra och det är det som är hela tanken med min gästblogg.
Tack för att du delade med dig av din historia Jény
”Jag frågade om jag höll på att dö”
Förstföderska som jag är så hade jag INGEN aning om vad jag hade att förvänta mig. Men jag är en människa som gillar att lära mig saker, och något jag verkligen fastnade för var Hypnobirthing. Under flera månader förberedde jag mig sakta men säkert på hur jag skulle kunna ha en lugn och kontrollerad förlossning med hjälp av min andning och meditation. Att sätta mig själv i en djup meditation och bara följa med i vågorna.
Min BF var den 24 april 2023, den 23 april kl 19.20 mailade jag till mina kollegor att jag skulle föda imorgon, så nu kommer jag inte att kunna komma in på kontoret. Klockan 20.00 gick vattnet när jag böjde mig ner för att ta tvätten. Det var verkligen som på film, som om en vattenballong gick sönder inom mig och det bara forsade ut vatten, skillnaden var väl att det fortsatte att forsa ut vatten en bra stund till.
Hjärnan gick direkt in i: "Ok Jény, nu gäller det, detta är det du har förberett dig på. Nu kör vi!"
Jag ringde min sambo, som då var på jobbet, och sa lugnt att han skulle komma hem för nu var det dags. Jag hoppade in i duschen och möttes sedan när jag kom ut av en minst sagt glad och förväntansfull sambo. Jag tog på mig mina förvalda ”sjukhuskläder” och bad Martin ringa till förlossningen. De sa att vi kunde komma in och att vi inte behövde stressa. Och helt ärligt vid den tiden gjorde det inte heller ont.
Jag körde en snabb meditation med min sambo Martin där jag satte intentioner för denna förlossning, och jag började öva på andningen även fast värkarna inte riktigt hade börjat kännas alltför mycket.
Bilresan från Uddevalla till Trollhättan var pirrig och vi skrattade mestadels åt hur galet det var att vi snart skulle bli föräldrar. När vi kom fram och Martin öppnade dörren så kom den, den första riktiga värken. Aj som fan tänkte jag och kunde inte tänka på något som hade med andning eller något att göra. Men efter en stund tvingade jag mig själv att börja medvetet andas och inte stå emot smärtan utan låta den bara rinna av mig tillsammans med andetagen.
Vi möttes av en superlugn förlossningsavdelning, tydligen är söndagar den dagen det föds minst bebisar. Vi fick komma in i ett mysigt rum där de hade dämpat belysningen, satt små ljusslingor och tagit fram en yogaboll som jag så gärna hade bett om. Skönt tänkte jag, min rädsla var att komma in i ett sterilt sjukhusrum med hög belysning och att det skulle kännas som en operation och inte en förlossning. Men det gjorde det inte, det kändes faktiskt väldigt bra.
Jag hade skrivit tydliga instruktioner (som man inte kommer ihåg typ alls när man är mitt i det) men där var jag tydlig med att jag ville vara i vattnet. Just då hade de inte vattenförlossningar men man kunde bada som en form av smärtlindring. Fortfarande var min dedikation till hypnobirthing metoden inte perfekt, jag vacklade mellan att ha kontroll och totalt ge upp, och då var vi knappt där. Men någonstans vände det, och där börjar minnet bli lite vagt. Jag vet att jag andades med kontroll och djupare och jag mediterade i väldigt, väldigt långa stunder, vi pratar timmar. Jag vägrade öppna ögonen av rädsla att jag skulle komma ur denna ”trans” som jag hade satt mig i. Lustgas var min vän, och jag gestikulerade att de skulle öka dosen med jämna mellanrum även fast jag redan hade maxdos sen ett tag innan.
Jag vägrade gå ur badkaret, faktiskt så pass mycket så de fick lura ut mig. Då de inte var fullt utbildade inom vattenförlossning ville de inte riskera att något gick fel, så de, tillsammans med min kära sambo, lurade ut mig till sängen.
Jag fortsatte med mina djupa andningsövningar och jag hade fortfarande ögonen stängda, nu var vi nog inne på timme nummer 6 med stängda ögon. Jag hörde barnmorskans röst: ”Krysta inte förrän efter 3 värkar, så kan du krysta på den fjärde.” "Yes, kapten" tänkte min hjärna och fortsatte att andas genom värkarna, och ja, för att skryta, de i rummet var väldigt imponerade över att jag kunde hålla ner min och bebisens puls under värkarna bara med hjälp av andningen.
”En krystning till så kommer han”, sa barnmorskan! Martin sa att han såg Nelsons huvud i ungefär 3 timmar innan han faktiskt kom ut. Det var som om toppen av huvudet lekte tittut med honom, haha.
Efter några timmars krystande på sängen och totalt 5 timmar med krystvärkar fick jag ta emot min son Nelson kl 07.20 den 24 april på hans exakta beräknade födelsedag. Jag drog upp honom ur mig och lade honom på mitt bröst, som om det var något jag hade gjort 1000 gånger innan, helt fantastiskt hur det är inbäddat i kvinnogenerna. Jag klappade på honom och lugnade hans lilla gråt.
Nu var jag fullt medveten igen, och ingen hypnobirthing fanns i sikte och andningen hade ersatts med trötta gäspningar. Efter ca 40 min med sen avnavling så skulle vi försöka få ut moderkakan. Men där sa det stopp!!
Varför hade jag inte läst om detta, att moderkakan kan fastna?? Efter flera doser oxytocin och samtidigt som jag hade en barnmorska som drog i navelsträngen och den andra tryckte på min mage, började jag ge upp helt. Smärtan var olidlig och jag blödde mer och mer och mer. Jag var väldigt medveten vid detta laget och mer rädd än jag hade varit under hela det dygnet. "Få ut skiten" var det sista jag sa innan de fick köra iväg mig eftersom jag hade förlorat för mycket blod.
Jag minns endast att jag träffade narkosläkaren som sa att han skulle söva ner mig och att allt skulle bli bra. De fick operera ut min moderkaka i delar då den var deformerad och vägrade släppa linningen, och då jag hade tappat 2,5 liter blod, så var det lite bråttom. Varför hade ingen berättat att detta kunde ske? Varför hade jag inte läst om detta innan? Var detta vanligt?
Varför hade jag inte läst om detta, att moderkakan kan fastna?
.
Jag vaknade i ett rum som var precis som min mardröm att föda i.. "Håller jag på att dö?" var det första som kom ur min mun, för känslan jag hade var obeskrivlig och jag förstod inte vad som höll på att hända.
Jag vaknade arg mindes jag, irriterad för det var någon man i uppvaket som inte kunde sluta tjata, de höll på att bygga utanför fönstret och de vägrade låta mig få komma ner till min man och nyfödda son.
Efter vad som kändes som en hel del tjat fick jag till slut prata med honom i telefon, min Martin. Helt förstörd nybliven pappa som hade blivit lämnad i ett rum med en nyfödd och en stor del av mitt blod på golvet. I 15 minuter var han själv i detta rummet med bara sina tankar som sällskap. Han fick ringt sin syster till slut, som utan tvekan hoppade in i bilen och kom till Näl för att stötta sin bror.
Jag har blivit mamma, tacksamheten när jag får träffa Martin och Nelson igen är obeskrivlig. Mitt team.
Kvällen gick långsamt och jag var sängliggandes med kateter och fick blodpåsar. Jag tror verkligen att det var premiumblod för herregud, vad bra jag mådde efter varje påse. Superpappa Martin tog hand om både mig och Nelson med knappt någon sömn, men instinkterna på honom var det inget fel på, för han reagerade på Nelsons andning och uppmärksammade en sjuksköterska och visst var det något fel på den…
