Känslan av otillräcklighet!
Lyckan var total när min älskade dotter kom till världen våren 2009. Förlossningen gick som en dans på rosor och efter en natt på BB fick vi lov att åka hem. Dagarna gick och livet som nybliven mamma fylldes med amning, blöjbyten, mer amning och tröstande av ledsen bebis. Jag var helt införstådd i att dagarna skulle gå i ett och att hon skulle kräva all min uppmärksamhet. Men skulle hon verkligen vara så otröstlig och skrika så här mycket av sin vakna tid? Skulle hon aldrig vara en nöjd och glad bebis?
Vid en efterkontroll på BB visade det sig att hon gått ner mer än önskat i vikt och att jag helt enkelt inte kunde förse henne med den mängd mjölk hon önskade. Hon fick ersättning och blev genast en mycket nöjdare liten bebis. Vilken lättnad, nu skulle skrikandet vara över. Dagarna rullade på och det var fortsatt mycket tröstande av ledsen bebis och många blöjbyten.
Men nu ställde jag mig frågan istället – varför är hon alltid så ledsen?
Varför är hon aldrig nöjd? Jag kämpade trots dåligt med sömn och jag började kännna mig isolerad i hemmet, då det var för jobbigt att gå ut bland folk. De fanns dom som vred på huvudet efter oss när vi var ute på barnvagnspromenader och under mamma träffarna fick jag bara gå runt och trösta dottern. Känslan av otillräcklighet gjorde mig så fruktansvärt ledsen.Känslan av att inte hinna göra någonting annat än trösta var frustrerande. Jag tvivlade på mig själv som mamma och la all skuld på mig själv.
Precis som jag minns glädjen över att ha blivit mamma minns jag än idag förtvivlan över hur jag inte kunde trösta mitt eget barn. Och det värsta av allt – jag tycker inte att det var någon inom vården som kunde hjälpa mig och ge mig råd. Man konstaterade kolik, gav magdroppar och sa att “det går över efter cirka 3-4 månader”.
Inte nog med att jag inte kunde förse min dotter med egen bröstmjölk, jag skulle nu även behöva gå igenom denna perioden - som ensamstående mamma.
Jag är otroligt tacksam över mina vänner, min familj och mitt egna tålamod – att vi faktiskt tog oss igenom denna tid trots allt. Men jag lider så med alla som behöver gå igenom detta och tyvärr finns det inget facit på hur man “blir av med” kolik heller. Det kan hjälpa med massage, magdroppar osv, men det är inget som säger att de hjälper för just ditt barn. Man måste testa sig fram och man måste våga be om hjälp de gånger man känner att man tappar det helt och inte orkar höra på skriket längre. Jag har själv låst in mig på toaletten en stund för att få en “time out” – om jag hade dåligt samvete över detta? Ja, det hade jag. Men har insett nu i efterhand att jag behövde det för att pausa och för att fortsätta orka ta hand om mitt barn som jag älskade över allt annat!
Vad ville jag då få ut av allt detta då egentligen? Jo, jag vill att du ska veta att du inte är ensam, det finns flera som är i eller har varit i samma situation. Jag vill att du ska veta att du är ingen sämre mamma för att du har ett ledset barn och jag vill också att du ska våga be om hjälp utifrån! Snälla lova mig det, om du befinner dig i denna situation! Gallskrikandet kommer inte vara för evigt och det finns en tid med bebismys och gos efter koliken. Jag lovar dig!
Massa styrkekramar och kärlek från en mamma som själv genomlidit kolik tiden i småbarnsåren.
Tack, Marih för att du valde att gästblogga hos mig!
Har du också en historia att berätta? Kontakta mig.
Ensam är inte stark och jag är så lyckligt lottad över att ha flera fotografkollegor runt omkring mig. Marih är en av dom och vi har återkommande kontakt. Vid en träff så bestämde vi oss för att vi skulle gästblogga hos varann för vi har alla en historia att berätta.
Tack Marih, för att du valde att berätta på min blogg.
