Det har blivit många fotograferingar i sommar – familjer, barn, gravida. Alla olika, men ändå med samma kärna. Det där samspelet, dynamiken mellan människor. Jag ser det varje gång. Och jag har insett tre saker som verkar gå igen – nästan oavsett vem jag fotar.
Kvinnan
Det är alltid kvinnan som hör av sig. Hon som tar initiativet, som vill föreviga barnen “innan de växer ifrån det där stadiet”.
Hon som bokar, planerar, funderar på kläder och ser till att alla kommer i tid. Hon är ofta lite nervös innan – vill att det ska bli fint, men inte stelt. Och det blir det inte. För det är hon som skapar tryggheten för resten.
Utan att hon ens märker det.
Barnen
Barnen gör som barn gör. De springer, skrattar, trillar, vill upp i famnen och ner igen. Och det är precis så det ska vara. Jag ser ibland hur föräldrarna tittar på mig med blicken som säger “det här går ju inte”.
Men jag vet att det är just där magin händer. När allt är lite kaos, lite oförutsägbart – då händer de där små ögonblicken som faktiskt känns.
De bilderna som blir de mest älskade i efterhand.
Mannen
Och så har vi mannen.
Han står ofta bredvid i början, lite undrande. “Hur länge tar det här?” Men sen händer något. Efter fem minuter kommer första leendet, sen skrattet – och till slut är det han som busar mest.
Jag tror det är därför jag älskar att fota familjer. Man får se alla sidor av människor.
Och till våren, när jag börjar fotografera utomhus igen, ska jag inte glömma: bilnyckeln och mobilen ur fickan!
Det är oftast mannen som kör och så klart han lägger bilnyckeln och mobilen i fickan när de kommit fram till fotoplatsen....Märker jag när jag ska börja redigera...
Det är en liten detalj, men den återkommer varje sommar. Jag borde verkligen veta bättre vid det här laget.
Så ja, det var sommaren. Full av skratt, barnfötter, sol, gräsfläckar och kärlek. Längtar redan till våren när jag fotografera fler nya familjer men även mina fina återkommande familjer!
